forblueskies

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig


Jag måste få skriva av mig här. För jag vill så gärna kunna minnas allt detta i framtiden. Denna blogg ska dessutom bli lösenordsskyddad nu så detta blir min dagbok! Igår smsade vi lite, som vi har gjort hela helgen. Och plötsligt får jag ett ganska långt sms med ett innehåll om att han rökt på, vilket ger mig en aledning att ringa upp. Och vilket telefonsamtal det blev sen. Två timmar och 30 minuter och jag var bara glad och skrattade och fnissade mest hela tiden. Efteråt kunde jag inte sluta le. Jag hade nästan glömt bort hans dialekt, hur han pratade, och det var så fint att få höra honom igen.

"men lilla flicka, det är klart du hade fått följa med oss och varit med mig"
"du var så fin när vi sov i det lilla tältet, jättesöt var du"
"godnatt då min stjärna"

Jag skulle vilja berätta en lite kärlekshistoria. En kärlekshistoria som börjar med en text i dagboken bara för att inte glömma bort sommarens minnen. En kärlekshistoria som leder till att han två månader senare åker 50 mil i buss till Stockholm bara för att träffa mig. Jag som inte ens bor i Stockholm. Jag skulle ju bara gå på konsert med min vän som vi hade planerat hela sommaren. Ändå åker jag ner från Umeå tre dagar tidigare för att träffa honom igen. Där vi ska bo på hotell tillsammans för att lära känna varandra ordentligt. Vi som bara hade träffats på festival och det brukar ju aldrig leda till riktig kärlek..

I dagboken 2/7
Jag har ju varit på festival. På Peace and Love med mina två bästa vänner.. och på festival träffar man såklart människor. Massor av människor. Jag träffade en speciell kille också. På väg till Lalehs konsert på Onsdagen med mina vänner i eftermiddagssolen. Glada av vin och festivalyra och allmänt höga på livet skulle jag vilja säga.
På något sätt hamnade vi bredvid två killar som vi började prata med. Mina vänner sa i efterhand att jag var på honom direkt. Men egentligen är inte det så konstigt, för han var min typ av kille. Brunt yvigt hår, mörkbruna ögon och lagom lång och så. Han kom från Uddevalla och jag tyckte hans dialekt var så fin, lite som göteborska men ändå inte. Jag minns inte alls vad vi pratade om bara att han pratade så himla fint. Vi lyssnade på Laleh tillsammans med dom och han dansade lite, jag skrattade och sa att det där är väl ingen riktig dans. Så då kramades vi istället. Jag vågade inte pussa honom för jag var så himla törstig minns jag. Efter konserten var det viktigaste för mig att få tag i någonting att dricka. Han försökte skaffa fram pengar men när vi gick för att köpa varsin zingo så räckte inte pengarna till. Jag hade en femma i handen som jag skrattandes gav honom och sa att det var väl tur att han hade mig där. Vi drack våran dricka och sedan pussades vi. Goda apelsinpussar. De andra som vi hängde med började gå tillbaka mot campingen så vi tog varandra i handen och sprang ikapp dom men på något sätt hamnade vi alltid efter ändå. Han berättade för mig att han spelade gitarr, så på campingen tog vi med dem till vårat tält och han var bara tvungen att spela. Som om jag kunde smälta mer än vad jag redan hade gjort. Efter ett tag gick jag in i vårat tält för att hämta någonting, just nu minns jag inte alls vad det var men efter bara någon minut kom han dit och undrade vart jag hade tagit vägen. Så även han kröp in i tältet och vi njöt av varandra för ett tag. När vi sedan skulle skiljas åt för kvällen följde jag honom till hans tält. Han ville ha mitt telefonnummer och döpte mig till mitt namn med en etta efteråt. Han skämtade med mig och sa "så att jag kommer ihåg att du var den första med ditt namn som jag träffade här". Jag knuffade honom på skoj och sa att han var elak medans jag knappade in mitt nummer på hans telefon. Sedan ringde jag mig själv med en signal eftersom jag inte ville inte riskera att inte höra av honom mer. Men jag hörde av honom bara några timmar senare och vi sov tillsammans den natten.

På torsdagen var han min räddare i nöden. Vi skiljdes åt på morgonen och träffades inte mer på hela dagen. På natten var det Mötley crue konsert och mina vänner hade raggat upp två killar som de skulle gå på konserten med. Visst var det någon kille som visade intresse för mig med men jag tänkte bara på honom. Och Han var redan inne på området så jag kände mig lite ensam när de satt där glada i varsin smålänning och jag hade tankarna helt på annat håll. Tillslut gick vi in på festivalområdet och en av mina vänner försvann fort på konserten med min sin kille för kvällen. Jag var fast mitt i raggningen mellan min andra kompis och hennes kille. De hade i stort sett endast ögon för varandra och konserten var ganska jobbig den med. Ingen musik jag brukar lyssna på och mitt i smeten av tusentals hoppandes människor stod jag ensam. Tillslut drog jag ifrån dom med och försökte istället ringa han på min mobil för att träffas. Dessvärre kunde jag inte alls höra vart han var och jag blev stressad när batteriet på mobilen tog slut mer och mer. Det var dessutom väldigt svårt att ha ett telefonsamtal när det bröts hela tiden och det knappt gick att få en koppling pga allt folk. Tilllslut gick det inte att ringa mer och sekunderna innan hann jag läsa ett sms han hade skickat kanske en halvtimme innan att han var vid några tält som kallades porrtälten.. haha. Så mobilen dog och mitt enda hopp var att hitta till de där tälten och att han skulle vara där. För annars skulle jag ju vara ensam hela kvällen och utan nycklar till tältet dessutom. Lite lätt stressad försökte jag leta mig fram och efter ett tag såg jag dom äntligen. Jag letade igenom båda tälten utan resultat och ställde mig utanför ganska rädd och fundersam för hur jag skulle göra nu. Utan mobil, utan nycklas, utan vänner. Tillslut ser jag dock bland allt folk där hur han kommer fram till mig i en vit lysnade t-shirt kändes det som då och kramar om mig helt cool lugnt. Jag däremot var ju hur lättad som helst och lycklig över att slippa vara ensam, att just han var med mig gav det ju ett ännu större plus.. Så vi gick hem till campingen, stannade och pratade på vissa ställen och gick tillslut och la oss i hans tält och sov. På fredagen träffades vi faktskt även på dagen för första gången.. vi satt på en filt under solen som aldrig slutade skina, han med en öl och jag med en cider. Pussades och gosades och skrattade. Det var jättehärligt. Vi satt även vid hans camp med hans vänner, jag i hans knä, och han smekte mina ben. gosgosgos. På natten ville han dock sova ensam sa han men när det visade sig att mina tjejer hade dragit ifrån vårat tält och lämnat mig helt ensam bjöd jag över honom ändå och hoppades på att han kanske skulle vilja komma.. men jag fick inget svar på smset jag skickade och förberedde mig som bäst mentalt för att sova helt ensam när jag hörde honom utanför tältet. Så han kom in och vi sov nära, nära, nära hela natten och myste. Det var så skönt att ha honom där. Nästa morgon vaknade vi i världens värme. Vi nästan kastade oss ut från det kokande tältet och la oss på gräset jag lekte med mina händer mot hans hud och han ryste till vid mina beröringar. Det gick längre och längre och tillslut sa han att vi var tvugna att gå in i tältet.. där var vi väldigt längre och hade det väldigt härligt. Det var så jävla kokande varmt och det rann från bådas kroppar men det var underbart ändå. Efteråt var vi som nyduschade båda två och hela hans hår var genomblött.. på kvällen var det dags för hans gäng att packa ihop och börja köra hem. Efter Håkan hellströms konsert vid 2tiden lyckades jag äntligen få tag på honom även fast han hade slut batteri på mobilen och allt gick allmänt dåligt. Men vi sa hejdå.. kul att träffas osv. och jag gick hem. helt tom. saken med detta är den att jag känner så mycket för honom ändå. Jag hade lätt kunnat bli kär om jag hade tillåtit mig själv att bli det. Och det känns som att jag känner honom så himla bra även fast jag inte alls gör det. Så... detta var bara lek. men jag tror faktiskt att om han hade bott närmare mig och inte varit så rädd för närhet som jag märkt att han är. då hade detta även kunnat bli kär+lek

lite coolt är det att det imorrn är en månad på pricken sen jag skrev om detta senast. och det är just ikväll jag känner mig sugen på att skriva igen. har inte kännt att jag velat det förut. men nu vill jag igen. det finns mer att berätta. och någon gång i framtiden kommer jag önska att jag skrev ner allt som hände.. det tror jag faktiskt. iallfall.. för att vara mer exakt är det snart 2 månader sen det tog slut. mycket har hänt. och inte hänt. för vi är inte tillsammans igen direkt.. dessutom har det gått mycket längre tid om man räknar i veckor..

vart ska jag forstätta då?
jag var förkrossad.. ja, jag minns knappt den tiden nu ens. men jag gjorde väl så dumma saker man kan göra under den tiden. ringde och grät. var arg. spelade glad. bad och hulkade om att han skulle ta tillbaka mig igen. att han hade gjort fel. att han inte visste vad fan han höll på med. självklart tog han inte tillbaka mig.. verkligen inte. men träffa mig det klarade han av. för vi låg med varandra ett par gånger. jag vet inte när exakt vi började med det. men jag ville känna hans närhet, jag ville ha hans kropp mot min som förut, jag ville känna hans smak, hans doft och känna mig omtyckt och behövd. det var inte värt det egentligen, jag var fylld av kärlek, han var tom.. jag hoppades, han visste att det inte skulle bli något mer än bara sex..
men just då var det värt det för mig. det kan verka konstigt men de där stunderna av hans närhet fick mig att bli stark igen. jag grät några tårar när han hade gått hem men efteråt kunde jag resa mig upp och känna att jag skulle klara av detta. att nu hade jag fått lite mer kraft och nu var jag redo att försöka gå vidare på nytt igen. men samtidigt så accepterade jag aldrig. jag accepterade aldrig att det var slut, och att det aldrig aldrig mer skulle bli vi igen. nej, jag väntade. jag gick omkring och väntade på att han skulle ta tillbaka mig igen.. för inte skulle det ta slut mellan oss där? det var ju inte rätt tid! så kände jag.. och alla sa till mig, du måste acceptera du måste förstå! du kommer aldrig kunna gå vidare annars! Men jag ville ju inte ens gå vidare.. vad var det för mening med att acceptera då? jag var så jäkla idiotisk. jag bettede mig helt sjukt, som en pyskiskt sjuk människa. och varje gång bad jag om ursäkt till honom, förlåt för att jag är såhär jag är bara ledsen det är svårt för mig... och han hjälpte mig, sa att han förstod, accepterade att det var svårt, och sa att oavsett vad kommer han alltid minnas mig som sin första kärlek och det kommer aldrig förändras.

tillslut då började jag träffa en kille lite, jag for ju på en fest samma dag som det tog slut med erik och på den festen pratade jag och min kompis med en del folk. en av killarna där blev visst intresserad av mig och fixade min msn av någon kompis så vi började prata. vi pratade mycket på msn och lärde känna varandra och han fick mina tankar att komma iväg från erik ett litet slag. sedan for jag och några vänner för att bada badtunna och dricka öl osv med han och hans kompisar och det slutade med att vi hånglade ganska friskt både i badtunnan och i duschen och på hans säng osv.. jag var ganska full och ja, jag ville väl bara testa någon annan än erik. det jag inte visste då var dock att denna kille verkligen hade börjat ycka om mig. han ville ha mig som sin tjej. så nästa gång vi träffades försökte jag säga att jag inte var redo för ett förhållande, jag VILLE vara singel, han sa att han förstod men jag vet inte om han riktigt gjorde det. för hånglade gjorde vi ju ändå. saken var den att någonstanns här fick erik reda på att jag hade hånglat med den där killen.. vi träffades och ja, det bara kom ur mig vet inte varför. det var som att vi hade sagt innan att vi skulle rpata med varandra när vi träffade någon ny. nu i efter hand fattarjag inte alls varför och jag fattar inte heller varför jag kände att jag var tvungen att berätta om ett strul, det var ju inte att träffa någon ny direkt? men jag tror att erik tog det ganska hårt, han blev sur för at jag berättade, och jag antar att han blev rätt ledsen med. jag menar, det är klart det inte är så kul för honom att höra något sådant heller. sen for jag till spanien en vekca..

spanien var en ganska rolig tid, jag ansträngde mig verkligen för att inte tänka på erik och försökte verkligen bara ha kul. men vad gör man när man jämför varenda kille med sitt ex? när han är såmycket finare och bättre än alla som finns på denna jord? det är inte lätt då kan jag säga.. tillslut när det var ungefär två dagar kvar tills jag skulle hem ringde jag honom, och gud det var ett fint samtal, han var glad att jag ringde, jag var glad att prata med honom och vi bestämde att vi skulle ses när jag kom hem.. då under  några svaga ögonblick tänkte jag att han hade ångrat sig, att han ville vara md mig ändå. att han saknade mig.. men på arlanda när jag väntade på flyget hem tog allt en annan vändning. jag ringde och pratade med honom och på något sätt förstod jag att det hade hänt något den helgen som gjorde skillnad mellan oss. saken var den att han hade strulat med en brud på en fest. jag blev helt förkrossad, jag visste ju att det skulle hända men jag kunde inte hindra mig ändå, allt bara brast för mig. jag hade ju dessutom hoppats på att han kanske ville ha mig igen så allt blev vekrligen hemskt. jag satt på arlanda i någon vrå och grät och grät. mina vänner fanns där för mig och sa att jag inte skulle gråta öve honom, att han bara var skit. men jag kunde inte stoppa det. jag var så himla ledsen. och svårt var det att sen glädjas över att vara hemma hos mamma och pappa och alla igen efter en jobbig vecka i spanien när man egentligen bara ville bryta ihop. de ville höra om min resa, var glada att jag var hemma osv. och jag försökte bara att verkligen inte visa hur förkrossad jag var. de trodde ju att det var bättre. att jag hade börjat må bra igen. och det hade jag ju. det gick ju frammåt. men sedan fick jag det där beskedet och genast tappade jag allt.

senare samma kväll fick jag reda på att det var en tjej på min lilla skola han hade strulat med, en tjej som egentlige inte alls var hans smak och som jag inte tyckte bar saker om redan innan. menmen, han skyllde på att han inte visste vem tjejen var, att han hade varit dnyngrak och att han ångrade sig i efterhand. det är klart att han var dyngrak om han säger att han var det, det tror jag på. men det var bara det att hon gick på min skola som inte alls är stor som gjorde att jag blev ännu mer ledsen. visst han kanske inte visste om det, men det var ändå jobbigt.. jag ser ju henne varje dag i skolan och varje gång får jag samma äckliga känsla.. inte roligt. så det var jag verkligen ledsen över ett tag. dock så kändes det ändå bra att jag visste att jag såg bättre ut än henne. det söttade på något sätt.

men dagen efter jag fick veta det var det valborg och jag bjöd hem killen från festen och hans vänner på lite grill/fest.
vi blev ganska fulla allihopa och det sltuade med att killen från festen sov över och vi hade sex.. kileln var dock oskuld och jag jämförde honom allt för mycket med erik. det var inte alls bra alltså... och dagen efteråt kände jag sån ångest att det inte var sant, jag ångrade mig, jag ville inte ha honom i mitt hus, jag ville ha eriks armar runt mig inte hans, han fick inte ta i mig, bort , försvinn. det var inte alls roligt. tillslut for han iaf, efter att jag än en gång hade gått igenom med ohnom att jag itne alsl var redo för ett förhållande. samma kväll ville jag träffa erik.. det var som att allt det där med den andr akillen förhöjde hur bra erik faktiskt var på allt och hur fin han var så jag ville bara vara i hans armar. han kom faktiskt över tillslut och vi såg film.. jag ville ju bara vara nära honom och tillslut började vi mysa lite. villkorslöst för honom som bara var kåt, men trygghet för mig.. det var ju bara honom jag ville vara med egetnligen. varför hade jag försökt lura i mig själv någonting annat? tillslut hade även vi sex iaf... och tala om att jag kände mig som en slampa efteråt. men erik... jag kunde inte stå emot honom, han var så underbart fin och bra och visste exakt hur jagskulle tas. vilket inte alls den adnra killen hade någon koll på. eriks ögon, hans sätt att ta i mig, det kändes som kärlek även fast det inte var det.. åh, det var jobbigt efteråt när han for, för en sekund kändes det ju som att allt var som vanligt igen. sen när jag hade sagt hejdå och lett åt honom i dörren gick jag upp på mitt rum och grät...

Det har börjat göra ont igen.. som satan. Jag ser att han pratar med andra tjejer. Blir vänner med tjejer hit och dit på facebook och skapar sig massa nya kontakter. Jag undrar vad han gjort med tjejerna, om de kanske haft det lite mysigt någon gång osv. Jag mår dåligt som fan nu. jag fattar inte varför, trodde jag hade kommit över honom? åhhhhh jag blir så less. vill inte känna såhär mer. vill bara släppa honom och aldrig mer tänka på honom i mitt liv. men jag kan ju inte. fan. det gör så jävla ont.

Jag fick nästan två underbara år med Erik. Han gav mig det finaste någon kan få. Kärlek.
Han gav mig känslor som jag inte kände igen sen tidigare. Han tog min oskuld. Jag tog hans.
Han fick mina tårar. Jag fick hans. Jag fick hans fina ord och undebara gester, han fick mina. Vi två.
Var en. Under nästan två år var vi en och samma. Vi älskade, vi pirrade, vi var kära. Kära kära kära kära.
Det finaste som finns på jorden delade vi tillsammans. Det var underbart. Självklart var det dåligt ibland också.
Det var svartsjuka, bråk, elaka ord, löften som brast små som stora, gnäll och onödigheter. Men det fanns vissa saker som vägde över allt det där. Det var vår fina kärlek som gjorde att vi gav varandra massage, vi somnade med armarna om varandra, vi vaknade bredvid varandra och åt frukost tillsammans, vi kunde inte låta bli att le stort när vi träffades, vi sa "jag älskar dig" tusen gånger om. Vi skrattade och busade. Vi myste. Vi kramades. Vi hade underbart sex. Vi hade det jävligt bra.
Men något kommer alltid emellan och någon slutar alltid älska först. Och varför, varför kan det inte va jag?
Det tog slut första gången i Januari 2007. Efter att vi hade haft ett halvår tillsammans och precis i början på det nya året. Jag var förkrossad. Har skrivit om det tidigare. Jag var exakt som man blir när det tar slut. Det var såhär.. "Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete och för att hjälpa mig att ta mig igenom min situation. Men jag vill inte ta mig igenom någonting.. Varje litet steg du tar och varje gång som du för, ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör, och varje gång som du ler, hugger det till i mitt bröst.. för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer få ligga bredvid kalla dig för min."  Men vi hittade tillbaka till varandra. Vi blev tillsammans igen, erik ångrade sitt misstag mycket och jag tvekade inte en sekund på att ta tillbaka honom. Och det ångrar jag inte än idag. Men efter den där dagen förändrades något inom mig. Vårat förhållande var inte detsamma längre. Inte allra längst inne. Där var jag alltid rädd, rädd att dagen plötsligt skulle komma när det tog slut igen, rädd för orden som han sa, rädd att de skulle betyda att han inte älskade mig längre. Efter den dagen blev jag inte lika säker på att han älskade mig längre. Och det fanns ingenting att göra åt det längre. Visst, jag kunde säga att han skulle vara mer romantisk och visa mer vad jag betydde, men i längden spelade det ingen roll. Och Erik är inte den typen av kille. Han visar så jävla mycket med allt han gjorde för mig varje dag. Ändå var jag alltid osäker längst inne. Och det som jag gruvade mig för mest skedde.

"Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte och det finns inga kläder som tål det dåliga väder du och jag haft så länge nu och det känns som om jag har ett litet privat djävla moln över mig som följer mig vart jag än går. Och jag älskar dig men fan vad vi håller på Satan vad ont det gör när du sårar mig som bara du kan du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta och du missar inte en chans att ta igen för allt och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa och vi har tappat våra ord och när vi väl hittar dom blir dom bara kantiga och fel Alla skit som kommer ur min mun jag menar det inte men jag måste väl ändå mena nånting? Och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt? Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så"

Jag visste att Erik var konstig. han var det i kanske en månad innan vi pratade om det. Och insåg att något var fel mellan oss. Eller på han. Han var inte samma person längre, istället för att skämta med mig gjorde han narr av mig, istället för att skratta med mig var han sur och tråkig. Han var rädd och jag var rädd. För vi båda insåg att han hade tappat sina känslor för mig. Det tog några dagar. Av mycket tårar, tankar och frustation. Innan vi mötte sanningen. Den dagen kommer jag alltid minnas. På samma sätt som jag alltid kommer minnas första gången det tog slut, första gången vi träffades, första kyssen osv. Men den här dagen, det var den värsta någonsin.

Jag hade gjort mig så fin. Jag hade köpt en fin ny blå klänning som jag visste att han skulle tycka va fin på mig. Jag sminkade mig länge, fast jag redan innan i telefon hade fattat vad som skulle ske. "Han ville bara träffa mig ändå". Det var nära att jag inte gick med på att träffa honom ens, för jag visste ju vad han skulle säga, hur det skulle bli. Allt hemskt jag skulle vara tvungen att höra och se. Men jag gick med på det ändå. Och gjorde mig fin. För någonstanns inom mig fanns det ett litet hopp om att jag bara var nog fin, då skulle han inse att han vill ha mig. Jag var nog inte tillräckligt fin. För det blev precis som jag anade. Vi träffades, vi mötte varandras blickar och visste att det var slutet. Jag fick höra allt hemskt som att han inte är kär längre, inte älskar mig längre och allting.  Och jag hade panik, vekrligen. Jag klamrade mig fast vid honom till det sita. Jag grät och skrek och var arg och ledsen och allting. Men ingenting förändrades. Det var som det var, och ingenting kunde förändra det. Tillslut gick jag hem till en killkompis, som jag alltid varit lite tänd på. Tänkte att jag skulle hämnas. Det blev verkligen ingen hämd. Jag grät lite i hans famn. Fick ett glas vatten och flydde sedan huset. Det enda jag kunde se var allt han saknade som Erik hade. Eriks fina stora djupbruna ögon. Eriks fina kläder. Eriks fina läppar. Eriks fina leende. Allt som Erik hade. Så jag for hem till Erik igen. Sa att "du kan inte lämna mig såhär jag måste få komma in". Sen la jag mig på hans säng och dog.. .. kändes det som. Jag bad honom att hålla om mig, jag ville bara att han skulle ta hand om mig. Känna hans kropp. Och min snälla Erik han gjorde det.. han gjorde allt jag bad om förutom det jag ville. Att han skulle ångra sig och ta tillbaka allt. Det var det enda Erik inte gjorde för mig. Jag var där i några timmar. Sen lyckades jag ha sex med honom. Tillslut kunde han inte stå emot längre. Han var ju också osäker och rädd och visste inte. Det kändes så jävla bra när vi gjorde det. Jag tänkte att "nu nu blir det som vanligt igen". Men efteråt var det bara skit, och ännu värre. Jag mådde ännu sämre än förut och Erik med. Vi var kaos. Särskilt tillsammans i det där tillståndet. Jag fick klä på mig och traska hem.. Det var en av de första riktiga vårdagarna. Solen lyste så starkt och det var rikigt varmt ute. Alla som var ute var glada. Förutom jag som gick där i min fina blåa klänning med ruffsigt hår, tårar som rann och kladdigt smink. Jag kom hem.. gick upp mitt rum och lade mig i sängen. Jag ville verkligen bara dö. Jag kunde inte skriva. Jag kunde inte prata med någon. Jag kunde bara ligga och gråta. Tills jag tog upp datorn och pratade med en kompis som redan visste vad som var på gång. Hon hjälpte mig. Jag fick lite styrka. Min mamma hjälpte mig. Tog med mig på stan. Min andra kompis hjälpte mig och tog med mig på en match. Alla hjälpte mig. Och jag levde när jag var med dem. Jag gick på marken och jag andades men jag kämpade hela tiden för att inte falla ihop. Och när jag väl kom hem dog jag igen. Då var jag körd. Resterande dagar och vecka var ett helvete. Jag gjorde allt för att slippa tänka men gjorde det ändå. Det vara bara skit. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och nu orkar jag inte fortsätta längre.. men tro mig. Det kommer mera. Detta är inte allt. Jag fortsätter sen.

det finns en kille på min skola som är så fin.
jag har ju redan pojkvän men han är fin på ett annat sätt.
han är inte typen jag vill vara tillsammans med. han är bara så fin att jag blir så nyfiken på honom.
jag vill bara busa lite i hans lockiga hår.
vara nära så jag får känna hur han luktar.
pussa lite på dom fina läpparna.
gå bredvid och bara känna hur det är att vara med honom.

det är verkligen ingen kärlek eller pirr från min sida.
tycker bara att han är så himla fin.

Jag är så rädd, så rädd, så rädd.
Det här är verkligen det jag minst av allt behöver just nu,
om det är så alltså.
Förstår inte varför eller någonting menmen. Det måste väl hända nån.
Önskar bara att det inte är jag.
Jaja, snart får jag väl svar också får jag handla med det då.
Jag vill bara kunna bli lättad.

Jag är så less.....på allt, på livet, men framför allt mig själv tror jag.
Det blir som jobbigt när jag börjar tänka, lite djupare osv.
När allt är som vanligt på dagarna är jag glad och lycklig men sedan när jag väl har börjat tänka så är det kört.
Jag hittar fel överallt och i alla.
Jag vet absolut inte vad jag vill med mitt liv och det gör mig frusterad.
Jag menar inte bara framtiden, jag vet inte vad jag vill göra nu.
Jag vet inte vem jag vill vara eller hur jag vill vara och jag kan inte bara vara mig.
för jag tror att jag inte riktigt vet vem jag är ännu.
förut trodde jag att jag visste men nu börjar jag bli tveksam.

Jag börjar bli orolig att mina känslor för erik försvinner.
Det var länge sen jag tittade på honom och verkligen kände pirr och kärlek.
Jag vet att tiderna förändras and so on..
men jag börjar bli tveksam...
nej shit vad allt är jobbigt.

Här sitter jag och är rätt less på allt...
Jag vill inte vara det men massa skumma tankar har rotat sig in i mitt huvud och nu är det som att jag letar fel med allt. Det känns som att jag behöver en stooor förändring och det nu. Jag undrar om livet ska vara mer än vad det jag upplever? För det känns som att jag inte får ta del av allt man ska uppleva. Jag är less på Erik ibland, allt kan kännas fel och jag vill bara vara ensam. Men samtidigt vet jag att jag älskar honom så himla mycket att det måste vara vi.. åtminstonde ett tag till.. jag är less på min familj, på mina vänner ibland men samtidigt hur mycket kan jag begära egentligen? felet sitter ju inte i dom det sitter ju i mig. Jag vet inte heller vad jag vill ha för förändring i mitt liv så varför sitter jag och ber om en? Nu minns jag en saga jag läste en gång om en kille som tänkte precis som jag gör just nu.. hans förändring blev att hans pappa dog så jag ska nog vara försiktig med vad jag önskar, nog för att det är lite videskepligt men.

Jag tror att det är jag själv som måste förändras. Men vad ska jag förändra?
Egentligen skulle jag vilja vara en så cool människa som min vän J.
Hon bryr sig inte alls om vad andra tycker och tar dagen som den kommer. Samtidigt har hon massa drömmar och mål som hon vill uppnå i livet som hon vet att de kommer inträffa.
Jag vet inte ens vad jag vill göra med mitt liv.
Självklart vill jag ut och resa osv och uppleva världen, men vad är det jag vill uppleva egentligen?
Jag vet inte.
Förut var min högsta önskan att bli författare och jag började på en bok som jag var helt besluten om att den skulle bli en riktig bok. Men nu har jag fått en svenskalärare som förstört alls och jag har gett upp.. orkar itne ens läsa det jag skrev längre fast jag vet att det är bra.

Nu vill jag bli psykolog.
Men hur ska jag kunna bli det?
Utbildningen är dööölång och betygen så höga.
Jag har inte den motivationen. Jag är inte en sån person.
Jag har fortfarande inte lärt mig att man måste kämpa om man vill uppnå någonting utan jag tror att allt ska komma automatiskt. Jag är väl för omogen när det gäller sånt helt enkelt.
nej, det var allt. hejdå

Efter träningen idag kom Erik hit.
Vi såg först lite fucking åmål sen lite oth och sen hade vi myskväll.
lyssnade på massa bra låtar i sängen och låg bara och myste.
vi hade tända ljus och Erik var så fin.
jag uppskattar verkligen sådana där fina stunder med honom.
shit vad jag älskar honom.

det har faktiskt blivit sjukt lite bloggande nuförtiden..
kanske för att jag äntligen börjat må bra igen.
i fredags var det en vecka sen det tog slut mellan mig och erik och i fredags bestämde vi att vi skulle bli tillsammans igen. det var faktiskt inte så svårt för mig att ta honom tillbaka eftersom det var hans känslor som hade försvunnit. nu har dom ju kommit tillbaka så varför inte vara med varandra?
ioförsig är jag väldigt rädd och orolig att han ska ändra sig bara över någon natt igen.
men för mig känns det som att det blir annorlunda den här gången.
känns verkligen så.
annars så kan jag faktiskt riskera den möjligtsvis korta tiden jag kanske får med honom och kanske mår jag lika dåligt sedan igen, om det är han som bestämmer sig för att han inte vill ha mig längre.
vi får väl se.